Det här känns ganska konstigt måste jag erkänna, att återgå till bloggandet (för jag var ju så flitig innan) alltså. Tror att det är min återgång till Winnerbäck som gör att skrivlusten tränger sig på igen, han har annars varit märkligt frånvarande i mina musikval på senare tid. Det är väl knappast någon mening med att försöka skriva om allt som hänt sedan sist så jag låtsas helt enkelt att Valborg var igår...
Hösten gör mig melankolisk, pessimistisk, vemodig och nära på deprimerad. Eller ja, i närheten av det i alla fall. Läkarstudenten i mig kan inte låta bli att mässa om hur allvarligt depression är, läkemedelsboken ordinerar sjukhusbehandling på grund av den stora självmordsrisken. Med mig handlar det snarare om en oändlig lust att GÖRA NÅGOT! Vid närmare eftertanke har jag ett underbart liv men i den välfärdsstat vi lever i räcker liksom inte det. Tänk om mina handlingar faktiskt kunde göra skillnad, på något djupare plan. Utopi och tomma ord, jag vet! Det är så lätt att sitta hemma i sin fina lägenhet med mat på bordet, vänner runt knuten, överfulla garderober, underbara föräldrar och ändå, ändå, tycka synd om sig själv. Haaaaaa, patetiskt! Men som sagt, detta är vad hösten gör med mig. Denna egendomligt vackra årstid! Hatkärlek.
Kul att vara tillbaka!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar